”Det är så sällan man är helt och hållet levande. Och det tjänar ingenting till att försöka väcka upp sig själv. Jag kan gå i dagar och irriteras, veta att jag går i dvala, och inte kunna vakna. Uppvaknandet kommer alltid som en överraskning. Någon gång kan det komma av att det hettar till av lidelse i en bok eller ett konstverk. Men annars händer det oftare i dunkel. Ganska sällan i sol och dagsljus. Då måste jag helst uträtta något med min kropp, åka skidor, hugga ved, då kan det plötsligt slå ut i mig och jag blir levande och ser de vardagliga tingen, rutintingen. I dunklet händer det ofta, då behöver jag bara vara där – andas och förvånas över andningsmekanismen till exempel – för att det ska komma. Då stryks allt det plottriga bort, medvetandet är samlat och huden öppen. Då kan jag känna vinden dra kilometerhögt i nattrymden och en enda skärskild doft kan komma silande ur mörkret och fylla mig helt för stunden. Då får varje företeelse sin egen, avgränsande storhet. Och jag själv blir det unikum jag är, den individ som är jag och ingen annan och som dör med mig.” – Sven Barthel, Stränder

- - - 

”It is so rare to be fully alive. And there is no use in trying to wake yourself up. I can walk around for days, knowing that I am in a daze, and not being able to wake up. The awakening always comes as a surprise. Sometimes it happens from a moment of intense feeling in a book or a work of art. But otherwise it most often happens in the dark. Very seldomly in the sun and daylight. Then I must preferably perform some task with my body, ski, chop wood, then it will suddenly burst into bloom in me and I become alive and see the everyday things, the rountine things. In the darkness it often happens, then I just have to be there – breath and fall into wonder over the breathing mechanism for instance – for it to come. Then all of the fiddly bits are swept away, the mind is collected and the skin is open. Then I can feel the wind blow miles away in the dome of the night sky and a single distinct scent can be sifted from the darkness and for a moment fill me up completely. Then every occurence recieves its own, particular greatness. And I myself become the unique thing that I am, the individual that is me and nobody else and who will die with me.” – Sven Barthel, Beaches